Lite bilder.

Här kommer lite bilder från när vi var i Livingstone. Det är från viktoriafallen.

Miriam (vår "husa") flätar mitt hår också.

Internet funkar oftast....

...men inte alltid.

Nu är vi i alla fall inne på slutspurten. Det har varit en helt underbar tid med många nya lärdomar och perspektiv.

En kväll var vi ute med CPU och pratade med en del av de ca. 500 barn som lever på Lusakas gator. Det var så otroligt intressant. De berättade varför de bodde eller var på gatorna och de är berättelser som vi inte ens kan drömma om. Glenda som är polis och socialarbetare berättade om barnen och ungdomarna och vad som händer med dom. De barn och unga som vill får följa med polisen/social service till ett "safety house", där de får mat, bostad och utbildning. Morris, som arbetar i ett sådant boende, berättade att ca. 60 % av de barn som flyttas kommer ifrån gatan. Det är bra fast det är ändå 40% som återvänder. Jag beundrar verkligen dessa socialarbetare/ poliser. De är 10 stycken som jobbar med alla dessa barn plus en massa andra barn som lever i otrygga förhållanden hemma. De arbetar också mot trafficking. De har att göra och det gör det bra!

I helgen var vi i Livingstone. Vi såg Viktoriafallen, det var dock väldigt lite vatten nu men det var helt fantastiskt. Magnifikt!! Vi var också på safari och vi gick tillsammans med vilda noshörningar. Det var otroligt mäktigt. Vi gick med beväpnade parkvakter. Vi var ca 7 meter från dom fantastiska djuren. Vi fick oss också en intressant vandring i Zambia historia och kultur på museum. Tyvärr kan jag inte lägga upp bilder nu därför att nätet inte riktigt vill det men jag lägger upp det när jag är hemma efter helgen.

Det ska så klart bli skönt att komma hem, jag saknar familjen tokigt mycket men samtidigt känner jag att jag inte är riktigt klar här. Det finns så mycket som jag vill uppleva. Det innebär att det minsann inte är sista gången jag åker hit. Fem veckor går så fort!

Vi var på hos den Svenska Ambassadören på Luciafirande. Det var riktigt trevligt. Det var Luciatåg, julmat och bar. Vi hade en riktigt trevlig kväll och vi träffade många högt uppsatta personer. Bland annat träffade vi Kenneth Kaunda som blev Zambias första president efter självständigheten 1964. Han är en väldigt respekterad man här.

Nu är det sista veckan och vi ska göra sånt som vi inte gjort eller känner att vi vill göra mer av. Inom rimlighetens gränser då förstås.

Åka till Afrika för att se på Timbuktu....

Till vår stora förtjusning skulle Jason komma till stan. Klart att vi skulle lyssna och titta på honom. Tidigare på dagen var vi och handlade och när vi står vid godishyllan hör vi ett bekant språk. Då träffar vi två tjejer från Sverige som är volontärer här. De har bott här i två månader, de ska vara här i tio månader. Det visade sig att de också skulle på konserten.

När vi kom dit var det massor av svensktalande där. Människor som var i landet av olika anledningar. Bland annat var en familj som ska adoptera en liten flicka från Zambia. Det är den andra adoptionen som sker av svenska föräldrar. Den första familjen fick åka härifrån för ett par veckor sen.

Timbuktu och damn levererade verkligen. Både innan och efter de spelat gick bandet runt och pratade med gästerna. Det var riktigt roligt och avslappnat. Det blev en jätterolig kväll. Ganska otippat att vi skulle gå på konsert med Timbuktu när vi är här. Det hade vi aldrig gissat när vi åkte hemifrån....

Vi har också gjort lite praktik också. En dag var vi med Sam och Hanna till en skola för gatubarn. Kvinnan som driver skolan är helt fantastisk. Hon drev till en början en bar men hon såg behovet av någonstans där barnen kunde få mat. Hon gjorde om baren till ett ställe dit gatubarnen kunde gå för att äta. Då barnen fick mat fick de också energi till att böka runt så Angela startade då en skola så barnen hade en sysslesättning.

Det som skiljer Angela från många andra är att hon ser till barnens psykiska hälsa. Dessa barn har förlorat en eller båda sina föräldrar och många har dessutom HIV. Angela anser att det går inte att ta till sig kunskap när bagaget är så tungt. Hon arbetade med barnens psykiska hälsa och jag beundrar verkligen henne. Fantastisk kvinna med ett enormt engagemang.

Sam och Hanna har sina barn i en internationell skola här i Lusaka. Dessa båda skolorna ligger på varsin sida av en väg och vägen är verkligen en gräns mellan rik och fattig. Det engelska paret har nu sett tilm att det finns ett samarbete mellan skolorna. Barnen i den internationella skolan gör olika saker för att samla in pengar som de sen handlar mat och skolmaterial och annat som de barnen behöver. Fantastiskt att se samarbete över dessa gränser.

Nu är det bara en vecka kvar på organisationen. Sen drar vi en sväng till Livingstone och Viktoriafallen. Det ska bli riktigt kul!

Uppdatering

Tiden går så oerhört fort . Nu har vi passerat halvtid. Det känns både bra och sorgligt. Det är så mycket här som jag vill uppleva som jag känner att jag inte hinner med samtidigt saknar jag ju familjen tokigt mycket och vill hem till dom.

Vi har hunnit med mycket i alla fall. Förra veckan var Christina och Barbro här. De är de som samordnar utlandspraktiken och de ska bygga upp ett samarbete med universitetet här.
Vi var iväg på studiebesök, till barnhem, ålderdomshem och hospis. Den stora skillnaden här är att nästan alla sjunger och dansar. Vart vi än kommer så dansas och sjungs det, vuxna som barn, det är underbart.

En annan skillnad är öppenheten här. Vi kom till ett hospis där det bodde sjuka människor. De fanns de som hade HIV och andra som hade andra dödliga och "kurerbara" sjukdomar. Vi visades runt och fick hälsa på dessa sjuka människor där de låg på sina rum eller salar. För mig kändes det väldigt besvärande. Det fungerar ju inte riktigt så hos oss, med sekretess och integritet osv. Människorna, de flesta i alla fall, tyckte att det var ok och pratade gärna med oss.

Vi var på safari också under tiden Christina och Barbro var här. Vi kastas verkligen mellan olika aktiviteter och organisationer och det är superkul. När vi kom till safarin så var det precis dags för lejonen att få mat. Vi hade verkligen tur! Så vi fick bra bilder på dom. Hyenorna som var i närheten kände väl att det var mat någonstans så de slöt upp så vi fick bra bilder på dom också.
Det var häftigt att se alla dessa djuren, lejon, hyenor, giraffer, vårtsvin, elefanter, antiloper, apor och olika fåglar. Vi åkte båt också. De hade en tur som man kunde åka för att se djurlivet på och intill vattnet. Det var en toppendag verkligen.  

I början på denna veckan var vi med en kvinna från organisationen som arbetar med genus. Vi var med henne när hon höll i workshops angående könsbaserat våld. Den höll hon för pastorer och biskopar, nästan uteslutande män. Andra dagen handlade workshopen om rådgivning, hur man bäst ger den och bemöter sin klient. Den dagen var det mest kvinnor, kvinnor med ledande roller inom kyrkan. Det var två väldigt intressanta dagar och det slår mig ofta hur nära våra problem är varandra. De brottas med samma problem här som vi gör hemma, det är ur lite olika perspektiv bara.

När vi väntade på att åka hem en dag efter en workshop så kom det några barn. En flicka tog mod till sig och frågade om hon fick röra mitt hår. Jag satte mig ner och alla barnen flög fram för alla ville känna. Vi alla tre blev fullständigt överfallna när vi satte oss. Det var en annorlunda upplevelse.....

Jag lovade barnen på förskolan att ta bilder på affärer så det har jag gjort. Den ena bilden är lite suddig men man ser lite ändå.


Hyenorna


Barnen som ville röra hår...


Gir

Till Uråsa förskola/skola.

Hej på er alla barnen!
Jag fick veta från Alva och Elins pappa att ni hade lite frågor till mig. Jag ska försöka svara på dom så gott jag kan. Jag tycker det är jättekul att ni ställer frågor.
Första frågan var vad barnen här äter i skolan?
Alla barn går inte i skolan. Det kan vara så att barnen måste arbeta för att familjen ska få in pengar och då kan de inte gå i skolan.
För att gå i skola här måste man ha en skoluniform och det är inte alla föräldrar som har råd att köpa en uniform. På de skolor som vi besöker går det oftast barn till väldigt fattiga föräldrar, många av barnen har inga föräldrar alls och på de skolorna får barnen oftast mat och en uniform Det är snälla människor och organisationer runt om i byarna som skänker mat och pengar till skolorna så barnen ska kunna äta och få uniformen
Barnen äter något som kallas för "Shima". Det är som potatismos fast det är gjort på majsmjöl och vatten. Till det har de sen en grönsaksröra med spenat eller sötpotatisblast eller liknande. Till frukost får barnen gröt.
Såklart finns det familjer som har mer pengar och de barnen går, precis som ni, i skola och förskola. De barnen får dock ta med sig mat hemifrån som de äter på lunchrasten. De äter också ofta "shima" med olika saker till.
Vad äter folket?
Folket här äter allt möjligt, mycket är samma som vi äter. Skillnaden är "shima", det har vi inte mycket av i Sverige. Annars är det kyckling, kött, grönsaker. Här äts mycket kinesiskt kål och andra gröna växter, spenat osv.
Hur ser affärerna ut?
Det finns shoppingcenter här som ser ut precis som t.ex. Grand samarkand. Sen finns det affärer lite överallt där vi är och jag har lagt in en bild på en sådan affär, bakom den blå bussen. Jag ska försöka få en bättre bild som jag kan visa er sen.
Hur säger man hej på språket här? br /> Här säger man sällan bara hej. Ett hej följs alltid av ett hur mår du. Nästan alla här pratar engelska och då blir hälsningen:
"Hey, how are you?"
"Hey, I'm fine thank you, how are you?"
Finns det tigrar här?
Jag tror inte att det finns tigrar här. Det finns lejon och leopader men jag tror inte att det finns vilda tigrar. Jag ska kolla det en gång till.
Finns det vargar?
Ja det finns vargar. Jag tror inte att de ser ut som vargarna i norden men det är kanske en variant på vår varg.
Jag har också lagt upp en bild på den röda "asfalten".
Jag hoppas att ni har det bra allihop för det har jag!
Kram till er alla!

Så vi bor.

Vi bor i ett hus där det vanligtvis bor studenter som jag skrivit innan. Nu bor vi dock själva här då studenterna på UNZA (university of Zambia) har långledigt. De är lediga i december som vi är lediga på sommaren hemma i Sverige.

Vi känner oss helt säkra här. Det Zambiska folket är väldigt trevliga och fredliga. Dessutom bor vi innanför lås och bom. Det är galler för varje dörr och fönster. Dessutom har vi en stor port och hög mur runt huset . Uppe på muren har de murat in glasskärvor så att man inte helt obehindrat ska kunna klättra över.
Skillnaden mellan fattig och rik är jättestor här. De som är fattiga de är oerhört fattiga och de flesta lever på under 8 kr per dag, och de som är rika är väldigt rika. De fattiga kämpar för sin överlevnad. Det skiftar väldigt snabbt också mellan områdena. Från att ha varit i de allra fattigaste områdena kan det bara vara några meter till de höga murarna uppenbarar sig igen. Så klart finns det också en medelklass som klarar sig bra.

Jag tror att murarna, lika mycket som att skydda, också har en funktion att skilja "vi" från "dom", fattig från inte fattig. Det vet jag så klart inte men det är den känslan jag får då jag ser alla höga murar. Det är för mig en tydlig och ledsam symbol.

De rummen som vi använder är tv-rum (fast tv:n är sällan på), sovrum, kök och toa. Vi har en fin uteplats också som är riktigt härlig att sitta på. Det finns dock inga utemöbler så vi får bära ut stolar om vi vill sitta där.

Vi har det bra här och idag ska vi till den svenska ambassaden för att hälsa på. Dit ska vi också åka för att fira lucia den 13 december.

Idag lyser solen och det kommer att bli en varm och skön dag!

Sam och Hanna

Vi har genom organisationen träffat två fantastiska människor vid namn Sam och Hanna. De arbetar som volonterer på organisationen. De kommer från England och har bott här i Lusaka sen i mars i år. Sam och Hanna har två små fantastiskt söta flickor, 2 och 4 år.
Sam och Hanna tog idag med oss till ett ställe som skulle kunna liknas vid den svenska socialtjänsten, så nära man kan komma här. De arbetade med utredni gar gällande barn när det kom till deras kännedom att barnen kunde fara illa. De har något som heter "house of safety" och det är organisationer, som inte drivs statligt, som tar emot barn och ger barnen den trygghet som de behöver.
De arbetar också med gatubarnen här i Lusaka. De uppskattar att det finns runt 500 gatubarn här. De plockar upp gatubarnen och flyttar dom till ett "house of safety", där lär de sen barnen olika färdigheter som de har nytta av i livet och förhoppningsvis kan ge dom ett jobb när de blir gamla nog för det.
På tisdag kväll ska vi åka med den organisationen och polisen för att prata med gatubarnen och höra om deras öden. Det ska bli intressant men ganska jobbigt också tror jag.
Vi var i måndags på en skola tillsammans med Sam och Hanna. De utbildar personer som finns i barnens närhet till att se utsatta barn och lära barnen att försvara sig och ta hand om sig, kunna säga nej. De lär till barnen att vuxna inte får göra dom illa och till lärare och föräldrar att se och förebygga utsatthet också att våga anmäla då de vet om något barn utsätts för våld eller sexuella övergrepp.
Barnen på den skolan dansade och sjöng. Det var så mycket glädje.
Sam och Hanna har definitivt fått denna praktiken att starta bra!


Barnens klassrum.


Sam och Hanna tillsammans med personal som de utbildat.


Barnen sjunger och dansar


Här lagar de mat på öppen eld. Barnen får mat två gånger per dag.



Ett annat klassrum.